Landstingsarkivet Stockholms läns landsting

Translate

Use Google to translate the web site. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Fotograf: Landstingsarkivet

Rålambshovs sjukhus från 1861 till 1994 

Mönsteranstalt med brister

År 1861 byggdes det hospital på Kungsholmen i Stockholm som senare kom att bli Rålambshovs sjukhus. De första patienterna som fick tillträde till det nya hospitalet kom från Danvikens dårhus. Danvikens dårhus var ett före detta saltbruk där patienter vårdats från 1788 fram till 1861 då 101 patienter flyttades till det nybyggda Stockholms Hospital. Stockholms Hospital var tänkt att fungera som en kuranstalt för sinnessjuka och inte som förut, en förvaringsplats åt fattiga, sinnesjuka och föräldralösa barn. Många ansåg byggnaden vara för elegant och i folkmun döptes den därför till "Dårarnas slott", ett annat känt namn på sjukhuset var Konradsberg. De officiella namnen på sjukhuset genom åren har varit: 1861-1931 Stockholms Hospital 1931-1968 Psykiatriska sjukhuset 1968-1994 Rålambshovs sjukhus Stockholms Hospital blev en mönsteranstalt med utbildad personal på vårdavdelningarna. Man hade övervakningsavdelningar där personalen hela tiden var närvarande och tillsammans med patienterna. Cellsystemet slopades och olika behandlingsmetoder beordrades istället. Läkemedel, sängläge och långbad i kroppsvarmt vatten fick ökad betydelse. Tanken var att sinnesjukvården skulle vara så lik den somatiska vården som möjligt. De sinnessjuka delades upp i olika grupper, först och främst efter kön. Utöver denna indelning grupperade man patienterna efter fyra kriterier – de lugna och renliga, de oroliga, de stillsamma och osnygga och till sist de stormande och våldsamma. Det fanns även olika

betalklasser där förstaklassavdelningarna hade stoppade möbler och färre patienter per rum. Patientgrupperna placerades på olika avdelningar.

Den fjärde gruppen, de som var våldsamma fanns på avdelningen längst bort eftersom de kunde skrika och vara allmänt störande. Denna grupps avdelning var utrustad med celler i stället för vanliga sjukrum som de andra avdelningarna hade. Det var här som de madrasserade cellerna fanns och här fick man ibland ta till tvångströjan för att patienten inte skulle skada sig själv eller andra.

År 1865 var det platsbrist på Stockholms Hospital och patienterna var tvungna att samsas från olika avdelningar. Kort tid efter att sjukhuset började få in patienter visade det sig att de oroliga patienterna på avdelning 3 störde de lugnare på avdelning 2. De nödvändiga omflyttningarna medförde även en ombyggnad av avdelning 4. Tre salar för vardera 6 patienter ändrades till sex rum för vardera 3 patienter. Fönstren blev uppmurade till 2/3 av sin tidigare höjd. Denna åtgärd minskade drastiskt antalet vårdplatser för de oroliga patienterna och överläkaren påtalar årligen detta problem ända fram till 1872.

Egentligen borde det inte ha kommit som en överraskning att patienter gör varandra illa och rent av slår ihjäl varandra. Det hade tidigare förekommit slagsmål och våld har en tendens att eskalera under pressade situationer. Dessutom rör det sig om personer som är psyksjuka med olika slags diagnoser med allt från melankoli till mani. Våldsamma patienter, som egentligen borde ha eget rum fick inte det utan var tvungna att bo tillsammans med andra sjuka. Det tycks ha varit alldeles för liten bemanning under natten med en nattvakt på 38 rum med kanske fyra patienter i varje rum. Det blir 152 patienter att hålla reda på för en personal.

Psykiatrin - Den nya tidsåldern

Den första hälften av 1800-talet har kallats för "psykiatrins gyllene tidsålder" eftersom man mer och mer över hela Europa gick över till stora sinnesjukhus där man i stället för att förvara sjuka och fattiga försökte behandla dem. Uppfattningen om människan blev mer och mer inspirerad av upplysning och allt fler doktorer blev övertygade om att vansinnet var en sjukdom som kunde botas och inte ett Guds straff. Man fokuserade på återuppfostran så under 1800-talet inrättades s.k. cellfängelser för brottslingar och behandlingshospital för sinnesjuka. Syftet med detta var att återuppfostra och göra de intagna till goda och nyttiga samhällsmedborgare. Under 1800-talets början inrättades därför stora vårdinstitutioner, ofta med flera hundra patienter. På hospitalen fanns flera läkare som var ansvariga för behandlingen av de sinnessjuka. Där hölls patienterna sysselsatta med olika arbetsuppgifter, spel, högläsning och musik samtidigt som läkarna prövade en mängd olika behandlingsmetoder som t.ex. behandling med kräk- och laxermedel, statisk elektricitet, rotering och olika exercisövningar. Dessa storslagna försök misslyckades dock och det var ovanligt att en patient skrevs ut som frisk från hospitalet.